Så här såg det ut vid lunch, men enligt en kille som äger en butik i närheten väntas minst 1 000 fans till närmaste timmen:

För er som inte bor i Stockholm och nu tänker tanken att ni måste lifta till 08-land omgående – don´t do it! Tydligen ska grabbarna lämna landet redan ikväll. Enligt rykten. Just so you know…

Tills vidare kan ni ju läsa intervjun jag gjorde med Zayn för något halvår sen… TRYCK HÄR!!!

Eller här.

För två år sedan slog hon igenom med singeln I am not a robot. Nu har Marina piffat till sin stil till 60-talsrosa, köpt en batteridriven hund och skrivit låtar till nya albumet Electra Heart. Samt ändrat sin inställning till kärlek.

I ett hotellrum ligger puderdimman tjock och det är sminkgrejer precis överallt. Anledningen är att Marina, sångerskan bakom Marina and the Diamonds, har pressdag för sitt kommande album Electra Heart och stilen går absolut inte att ta miste på – rosa, 60-tal och en hårsprayskonsumtion som på en dag lätt kan utrota ozonlagret på egen hand.
Marina verkar dock inte särskilt bekymrad, istället ler hon och introducerar sin leksakshund Marilyn som inhandlades ett halvår tidigare. Den kan både gå, voffa och göra bakåtvolter.
– Hon är magisk, hon kissar inte så jag behöver inte gå ut med henne, skrattar Marina.

Marina slog igenom med dunder och brak när hon släppte sitt debutalbum The family jewels för två år sedan. Framförallt med singeln I am not a robot. Därefter fick hon åka på turné med Katy Perry, samtidigt som hon skrivit på nytt material för en andra skiva.

Många artister vittnar om att de tycker att andra albumet är svårast, framförallt om det gått bra med det första. Hur har du upplevt det?
– Jag förstår om andra känner så, men jag är tvärtom. När jag skrev för första skivan så hade jag ingen aning om vad jag höll på med, jag testade mig fram och helt plötsligt var jag en offentlig person. Andra artister gör så bra ifrån sig på sina första skivor att det inte ens känns som att de någonsin kommer att toppa debuten, men jag tycker personligen inte att jag nådde till de höjderna med mitt förra album. Så för att svara på din fråga så var det inte särskilt svårt för mig.

Så hur har du utvecklat dig och vad handlar det om?
– Jag antar att jag var inspirerad av en person som fanns i mitt liv när jag började skriva nytt material. Många av låtarna handlar speciellt om den personen, jag hade inte så bra upplevelser.

Vad för slags relation var det?
– Vi var inte en bra matchning helt enkelt, det förändrade min inställning kärlek. Jag var riktigt negativ, du vet som när man får sitt hjärta krossat och bara känner ”fuck love, jag ska aldrig mer bry mig om att ha ett förhållande”, det känns inte som att man kan lita på någon. Som när du älskar någon men inte får samma kärlek tillbaka. Istället för att vara den krossade så är du den som krossar, även om det inte är meningen. Det kan nog höras i låtar som Bubblegum bitch och Homewrecker.

Jag har läst att du hoppade av kören flera gånger som barn, stämmer det?
– Oj, jag har aldrig varit med i någon kör. Jag gick aldrig dit, de måste vara något dumt rykte som spridits på nätet.

Så hur kom det sig att du började sjunga?
– Jag brukade sjunga hemma, men inte inför någon. Jag vågade inte sjunga inför någon förrän jag var 19 år, jag vågade inte. Jag tyckte inte att jag hade nog bra röst, men jag ville så gärna sjunga att jag övade upp den. Mest var det Oasis och No Doubt som jag sjöng, Wonderwall brukade jag sjunga med en enorm inlevelse. Det måste ha sett roligt ut när en nioåring levde ut så mycket, tur ingen såg mig, ha ha!

Tycker du fortfarande att det är jobbigt att sjunga inför publik?
– Det är ju en grej jag måste göra och en störande grej man måste göra inför skivbolagsfolk om man vill ha ett kontrakt. Nu har jag mer erfarenhet så det är inte lika nervöst, jag älskar det verkligen.

Hur var din tonårstid?
– Jag hade det bra, jag saknade visserligen pappa som bodde i Grekland, det var väl en befogad känsla. När jag var 16 flyttade jag till honom i två år och jag älskade det, men det var svårt för mig att finna mig själv.

Sen flyttade du till London och började gå på alla möjliga auditions?
– Ja, det var mitt första steg att försöka komma in i branschen. Jag drömde kanske inte om att vara med i musikalen Lejonkungen, men jag tänkte att det kunde vara ett jobb som skulle leda mig vidare dit jag ville. Att bli känd för något annat och sedan komma in i musikbranschen. Som tur var hände det aldrig, ha ha.

Vad är det galnaste du gjort under en audition?
– En gång klädde jag ut mig till kille och gick till en audition där de sökte killar för ett nytt reggaeband. Jag övertygade dem om att släppa in mig och bad dem att ge skivbolagschefen mitt personliga brev och en demo. Det verkade funka för han ringde mig senare.

Hur kändes det när du väl fick ett skivkontrakt?
– Jag blev otroligt lättad, allra mest för att jag inte skulle behöva vara så fattig längre, ha ha. Jag kände mig inte så superexalterad, jag var mer fokuserad och visste att det var då det riktiga arbetet skulle sätta igång.

Har du någon förebild?
– Daniel Johnston, jag älskar honom! Han har en så naiv kvalitet som är få förunnat, jag blev så överraskad när jag hörde honom första gången för han är inte någon tekniskt perfekt artist, däremot har han en riktigt hardcore fanskara, mycket på grund av att han är så ärlig tror jag. Jag kunde åtminstone relatera till honom, just då var jag rätt dålig på att spela piano, jag började spela piano först när jag var 20 år för att jag skulle kunna gigga själv. Han blev en stor inspirationskälla för mig.

Vad handlade dina låtar om i början?
– Det var ungefär om samma saker som jag skriver nu. Vad som är fejk, vad som är riktigt. Jag tror det var mycket om ensamhet, det var en slags identitet. Av någon anledning finns alltid de ämnena med i det jag skriver om, de attraherar mig och det blir som en slags självterapi att skriva om det.

Vilken är den mest ärliga sång du skrivit?
– Hmm. Bra fråga. Men om jag ska välja från nya albumet är det någon av Starring role, Hypocrates eller Lies.

Hur tycker du själv att du utvecklats till den här skivan?
– Även om jag alltid haft en stor tro på mig själv så har jag nog aldrig riktigt haft självförtroendet förrän nu. Jag tror på att jag kan skapa och att jag tror på att min röst håller.

Text: Malin Ljung
Foto: Petrus Iggström

Carly Rae Jespen har sysslat med musik sedan hon var i sjuårsåldern, beskrivits som en blandning av Taylor Swift och Robyn, och blev nyligen känd utanför hemlandet när en viss ung man vid namn Justin Bieber hajpade henne till skyarna!
Hennes låt, Call me maybe, sätter sig som ett klister på hjärnan och är nästan helt omöjlig att inte sjunga med till. Att Carly skivit en sådan hitlåt är inte speciellt förvånande, åtminstone inte om man ser till hennes musikpräglade uppväxt. Som sjuåring uppträdde hon med sin pappa, i 17-årsåldern drömde hon om att bli Broadwaystjärna och några år senare kom hon på tredjeplats i kanadensiska Idol.

Hennes låtar kommer till på lite olika sätt varje gång, men det börjar ofta med att hon läser en bok. Carly berättar att hon är svag för ord och att de fastnar som små frön i hennes hjärna. Frön som sedan växer till idéer, någon vecka senare utvecklas en melodi och ännu en vecka senare har hela låten vuxit fram.
– När jag skulle släppa min senaste EP, Curiosity (som innehåller sex spår) hade jag 35-40 färdiga låtar. Jag har alltid för många låtar, haha! Har man gjort så mycket musik kan det vara svårt att veta vad som är bra och vad som är dåligt. För att lista ut vilka låtar som borde vara med brukar jag bjuda in familj och vänner en kväll, vi poppar massa popcorn och sedan lyssnar de på alla låtar och får rösta på vilka som borde vara med på albumet/EP:n.
Tidningen Rolling Stones har beskrivit  Carly som en blandning mellan Taylor Swift och Robyn, något som hon tycker känns riktigt galet.
– De är stora förebilder för mig, så det känns verkligen kul, och konstigt att bli jämförd med dem. Jag älskar Robyns låt Call your girlfriend, det är faktiskt en av mina favoritlåtar.

Vad är grejen med dig och Justin Bieber?
– Han hörde min låt på radion när han var hemma på semester under julhelgen och tipsade sin manager om den. De gillade min musik och vips fick jag släppa min EP i USA!

Text: Hanna Fäste

Den här intervjun går inte ut på att använda skräckexempel för att få ett slut på våldet.
Det här är en intervju som helt enkelt handlar om Niklas Håkansson, nyss fyllda 20 år.
Den 8 februari 2008 fick han en halvfull vodkaflaska i bakhuvudet. Han svävade mellan liv och död i tio dagar. Sedan dess består hans vardag av en kamp tillbaka.

Niklas Håkansson är och handlar med en av sina assistenter när vi kommer till det lilla huset han bor i under veckorna när han går på skola i Järna, strax utanför Södertälje. Hans assistent sedan åtta månader, Anna, visar oss runt i det gemytliga huset.
Det dröjer inte länge innan Niklas kommer hem. När han kommer in genom dörren och får syn på oss lyser han upp i ett stort leende.
– Ni är här! Det här har jag drömt om sedan jag satt i rullstol och inte kunde hålla upp huvudet själv, säger han och ler stort.
Det kanske inte är den mest vanliga hälsningsfrasen, men för Niklas är den på riktigt. Han menar det verkligen, för precis som han säger har han sedan lite mer än fyra år velat få ut sin historia för att den förhoppningsvis ska kunna förhindra att någon annan råkar ut för samma sak.
Niklas livshistoria förändrades radikalt den 8 februari 2008. Innan den kvällen var en normal 15-årig kille som snart skulle göra sitt gymnasieval och han spelade hockey på fritiden.
– Innan slaget så spelade jag hockey i Sollentuna HC, jag började när jag var fem-sex år gammal. Jag var aldrig bäst, men heller aldrig sämst. Jag var en så kallad datanörd, min kusin hjälpte mig att bygga mig egen dator, berättar han samtidigt som han ler lite.

Men så var det den där kvällen. Niklas och några av hans kompisar var på väg hem från fritidsgården i Sollentuna när det blev tjafs med ett annat gäng. Niklas och hans kompisar gick därifrån och stannade till bakom en bensinmack, men det andra gänget dök upp igen.
Enligt förhören med de som var på platsen var det framförallt två killar som argumenterade med Niklas samtidigt som han själv försökte avstyra det hela.
Helt plötsligt small det till.
En av killarna hade slagit en halvfull vodkaflaska i Niklas bakhuvud.
Det andra gänget sprang därifrån samtidigt som Niklas, till synes oskadd utan några synliga sår, föll ihop på marken och förlorade medvetandet.
Ambulansen körde honom till Karolinska sjukhuset där det konstaterades att han hade en kraftig hjärnblödning. Det var först efter tio dagar som man visste om Niklas skulle överleva.
I två och en halv vecka låg han nedsövd i respirator, därefter började kampen tillbaka.

Till en början satt Niklas i rullstol och kunde inte ens röra huvudet. Han kunde heller inte äta, tala eller minnas.
– Jag minns ingenting, inte heller från när jag satt i rullstol. Om du berättar något så minns jag, men jag har svårt för att plocka ut saker som hände före misshandeln, säger Niklas.
Just närtidsminnet är fortfarande svajigt, det märks genom att det är många saker som Niklas berättar flera gånger om.
Till exempel om då han satt i rullstol och inte kunde röra huvudet.
Eller om de tre gångerna han inte haft huvudvärk och han har gråtit av lycka.
Eller om att hans kompis mamma berättat att han innan olyckan hade magmuskler, ett riktigt sexpack.
– Jag var jävligt vältränad, säger han och ler stort.
Enligt läkarna så var det förmodligen hans goda fysik som gjorde att han överlevde.
En annan sak han återkommer till är att han ända sedan tiden i rullstol velat göra intervjuer och få sin historia berättad. Hans dröm är att inom några år vara så frisk att han kan åka ut i skolor och föreläsa om vilka konsekvenser våld mot huvudet kan innebära.
Men först ska han bli mer frisk. För även om han redan kommit en bra bit på vägen så lider han av diverse krämpor som är orsakade av slaget. Synen åt höger är borta på båda ögonen, högra benet rycker, han är så överkänslig att duschstrålarna känns som slag mot hans hud. Han har dålig balans och har extremt kort uthållighet.
Det som han beskriver som allra, allra värst är huvudvärken som han haft ända sedan det där slaget bakom bensinmacken.
– Jag har fortfarande huvudvärk 24 timmar om dygnet, varje dag. Men jag är glad, jag lever ju, säger han när han nu halvligger i en stor fåtölj i vardagsrummet.
Niklas beskriver den som om någon trycker något sjukt hårt mot hans huvud.
– Det är ett helvete som aldrig slutar. Jag vill tro på Gud, men det är så svårt när jag har så ont hela tiden.

Han har även haft stunder då han knappt kunnat hantera huvudvärken och smärtan, Niklas är helt öppen med att han i början försökte ta livet av sig. Han orkade inte med smärtan som pumpade runt i hans huvud.
– Men jag har alltid kämpat och jag har insett att det går framåt, säger han.
Niklas slänger en frågande blick på sin assistent Anna som sitter i soffan.
– Jag har sett enorma framsteg under de åtta månader jag jobbat med dig, du är mycket bättre på att föra konversationer nu, säger hon samtidigt som Niklas gör en generad grimas tillbaka. Anna börjar skratta och fortsätter:
– Du är alltid glad och du sprider verkligen glädje runt dig. Man har aldrig tråkigt med Niklas.
Idag bor han på ett boende för ungdomar med särskilda behov i Järna under veckorna. Han läser på gymnasiet och svarar att bullfika är det bästa han vet. Allra helst på Wayne’s Coffee.
– Jag gillar att träffa mina kompisar hemma i Sollentuna. Jag har så in åt helvete många bra kompisar, de är bäst, säger han.
Niklas säger att det finns två saker som gör honom riktigt lycklig.
– Jag har fått papper på att jag inte är utvecklingsstörd, säger han och frågar om vi vill se dem.
Några minuters skämtande följer innan nästa lyckoögonblick kommer upp:
– Jag är lycklig när jag grillar med min pappa Anders. Och jag är lycklig idag!
Det som gör honom mest ledsen är mardrömmarna. Nästan varje natt drömmer han att de han älskar torterar honom.
– Det har nog inte gått en natt utan att jag drömt, säger han.
Även om Niklas ger oss intrycket av att han är en sjukt glad kille med fantastisk humor så är det inte så hela tiden. På grund av hans hjärnskador så har han väldigt lätt för att gråta, i början var det värre, då kunde han gråta 10-12 timmar varje dag.
Han frågar även många gånger om vi blir äcklade av honom, om vi tycker att han är konstig.
– Jag kan bli besviken när jag ser mig själv och jämför mig med hur jag var innan. Jag kan bli så ledsen när jag ser mig själv att jag börjar gråta, jag tycker jag ser äcklig ut, säger han allvarligt.

Niklas visar oss in i sitt rum. Där hänger en Ed Hardy-tavla, ett dartspel, det finns en dator, säng och hans farfars fåtölj. Över sängen hänger en teckning av en karpfisk.
– Min bästa kompis Johan målade den till mig när jag låg på sjukhus och var nyopererad. Han var inte med den där kvällen, men när han fick reda på vad som hänt blev han så ledsen att han slog sönder hela sitt rum.
Killen som slog flaskan i huvudet på Niklas dömdes till ungdomsvård. Niklas är säker på sin sak, han vill att det ska bli hårdare straff.
– Han som slog mig fick nog permission efter två veckors ungdomsvård och kunde vara ute och gå på gatorna, säger Niklas med eftertryck.
Vid samma tidpunkt satt han själv fortfarande i rullstol.
Hittills har de två inte stött på varandra, om de skulle göra det är Niklas osäker på hur han skulle reagera.
– Jag tror jag har varit rädd för det innan, nu vet jag inte, säger han där han sitter på sängen.
Han berättar även att han innan olyckan aldrig ens tänkt tanken att han kunde råka ut för våld. Något slagsmål hade han aldrig varit inblandad i.

Även om Niklas tar ett steg i taget hoppas han att han om tio år är ute i skolorna och föreläser, och allra helst även att huvudvärken är borta.
– Jag vill få ut budskapet att hjärnan är jätteömtålig. Jag träffade en kille vars kompis hade fått ett knytnävslag i huvudet. Han dog, säger Niklas och spänner blicken i mig innan han fortsätter:
– Jag blir så förbannad när jag ser små barn cykla runt utan hjälm. Jag fick en vodkaflaska i huvudet, säger han och tystnar.
Förut, innan slaget, drömde Niklas om att bli brandman.
– Jag har drömt om att vara en hjälte som alla älskar. Jag träffade en brandman, Rickard, efter slaget. Han sa att jag var hjälten, berättar han med ett stolt leende.
När intervjun är slut och det är dags att avrunda blir han allvarlig och frågar sedan försiktig:
– Har jag gråtit mycket?
Jag skakar på huvudet, ler och svarar att han inte gråtit en enda gång.
– VA? Det trodde jag verkligen att jag skulle göra, säger Niklas förvånat med ett stort leende.
Ännu ett steg på vägen i kampen tillbaka.

Text: Malin Ljung
Foto: Petrus Iggström

Att antalet medlemmar är fler än i de flesta band märks när Chili träffar tre stycken av de sju björnarna. De berättar att det känns viktigt att ha ”regler” och att de inte beslutar någonting att utan att alla har fått vara med och bestämma. Alla ska ha lika mycket lass att dra och sedan få lika mycket lön för mödan, är lite av bandets filosofi som de jobbat efter från allra första början.
– Det är nog en ganska klassisk sak att börja bråka om annars, pengar och jobb. Typ ”det var ju jag som skrev den där låten”, förklarar Petter.

Vem som skriver låtar och gör musik i bandet varierar, beats och liknande är alla med och skapar, men någon gör mer än en annan på en låt och vice versa. Texterna däremot skrivs oftast av personen/personerna som sjunger just den låten. Variation verkar genomsyra de sju björnarna, vissa bor ihop, andra syns någon gång i månaden.

En gång träffades inte hela bandet på ett halvår.
Trodde ni att Vart jag mig i världen vänder skulle bli en sådan hit?
– Nej, jag blev jättechockad när jag såg att den låg på 97:e plats på Spotifys topp 100, det kändes som om hela golvet skakade under mig, säger Åke.
Musik i all ära, men kollektivet Den svenska björnstammen pysslar med fler saker. De ritar serier och skickade bland annat upp en zeppelinare på Peace and Love 2011. Kreativiteten hittar de någonstans långt inne i hjärnan, berättar Kim och skrattar.

Vad inspireras ni av?
– Vi inspireras av både nya och gamla grejer, men inte av något speciellt band. Det är lite olika det där. Eller förresten! Skrotnisse! En Skrotnisse-film hade funkat bra som musikvideo till albumet Ett fel närmare rätt, utbrister Åke.

Den svenska björnstammen
Bandmedlemmar: Dan Brännvall, Mattias Göransson, Kim Dahlberg, Ambjörn Göransson, Klas Isaksson, Petter Frisendahl och Åke Olofsson.
Bildades: år 2008.
Kommer från: Norrköping.
Album: Ett fel närmare rätt (2012), Classics (2010).
Hemsida: densvenskabjornstammen.se

Text: Hanna Fäste

Snabb fakta:
Alex Aidac.
23 år.
Född i Stockholm.
Har bott i Argentina och pysslat med hästpolo.

Räkna med att se mer av henne både här och på andra ställen!

Mötena orsakade så mycket kaos deluxe i skallen att jag drabbades av tillfällig sinnesförvirring och gick ut och sprang (läs: joggade i snigeltempo) efter jobbet.
Jag är ingen springtjej. Jag tycker att det är sjukt tråkigt och undrar redan vid andra steget när jag är framme/hemma igen.
Men ändå, jag lyckades snubbla fram hela 3 kilometer utan att dö. Heja!

I övrigt är läget relativt “lugnt” på redaktionen nu.
Foto-Patrick och jag drar till Los Angeles nästa fredag för att göra några grymma jobb fram till måndagen. Då flyger vi till San Fransisco och hänger i fyra dagar. Det kommer bli vrålmycket jobb, men shit vad skönt att få komma till ställen med konstant värme och noll nederbörd! :-)

Känslorna att sluta nian måste vara omtumlande. Vi mötte därför upp Paulina Bolt, Clara Roman och Wilhelm Roberger som alldeles snart säger hej då till högstadiet och börjar gymnasiet.

Hur känns det att snart sluta nian?
Paulina: Det känns bra, och spännande.
Wilhelm: Lite både och faktiskt. Jag är nervös över om jag kommer in på det gymnasiet jag vill.
Clara: Ja, det är ganska nervöst. Och det känns lite sorgligt att lämna skolan efter att ha gått där i fyra år.
Paulina: Jag kommer sakna klassen och framförallt respeketen som finns på vår skola.

Vad kommer ni sakna från högstadiet?
Paulina: Det lär ju definitivt bli mer plugg i gymnasiet, även om det är mycket nu så blir det nog värre sen.
Clara: Jag vet inte riktigt, förmodligen en del av lärarna. Vi har ju blivit som en stor familj.
Wilhelm: Det är specifika kompisar och lärare som varit bra.

Vilken tror ni blir den största skillnaden mellan högstadiet och gymnasiet?
Paulina: Jag tror vi får klara oss mer själva.
Clara: Ja, jag tror man får ta mer ansvar själv.
Paulina: Jag har hört att det är mer plugg, men att man får ta hand om sig själv. Om man bryter mot några av deras regler så är det nog ens egen ensak, det är ju ändå din egen framtid det handlar om.

Hur tycker ni att gymnasievalet varit?
Paulina: För mig var det jättelätt.
Wilhelm: För mig med. Jag har valt samhällsvetenskap beteendevetenskap, det som var svårt var skolorna. Eller jag visste vilken jag hade som förstahandsval, men de andra två var svåra.
Clara: Jag hade inte svårt med själva inriktningen, däremot var jag tveksam till vilken skola jag vill gå på. Den skola jag till slut valde ligger väldigt nära mitt hem, även om jag gärna vill se fler delar av stan än bara Täby… Men det är jättebra mat där och det är lätt att ta sig in till stan.

Hur tycker ni att informationen om gymnasievalet varit?
Paulina: Det enda jag velat veta mer om är ungefär hur många poäng som krävs för att komma in.
Clara: Jag håller med, det hade varit skönt att veta. Annars tycker jag att nian mest bestått av information om gymnasievalet. Vi har fått jättemycket hjälp av vår syokonsulent.
Paulina:  Vi har fått guidade turer på olika skolor och det var verkligen jättebra.

Vad gör en skola attraktiv för er?
Clara: Maten är ganska viktig.
Wilhelm: Och atmosfären.
Paulina: Själva uttrycket när man går in i skolan, man vill ju inte gå in i den varje dag och tänka ”åhh nej”.
Wilhelm: Jag håller med, jag gillar inte trånga och mörka skolor, jag får klaustrofobi av det.
Clara: Vi har haft fönster och väldigt öppna ytor så vi är kanske extremt kräsna. Det ska vara många fönster och inte instängt.
Paulina: Sedan tycker jag att lärarna är viktiga, vi har haft tur med de vi haft i högstadiet.

Vet ni vad ni vill göra i framtiden?
Clara: Jag har mina drömmar om att bli fotograf, men de känns inte så realistiska. Det är en hård bransch.
Wilhelm: I stort sett. När jag var yngre ville jag bli Formel1-förare, det har jag släppt även om jag har lite hopp kvar fortfarande, ha ha. Jag vill jobba med människor, förmodligen något med psykologi.
Paulina: När jag var liten ville jag bli prinsessa, sen drömde jag om att vara veterinär men så blev jag allergisk så då gick inte det heller. Jag har inte haft något riktigt drömyrke sedan dess, jag har alltid varit osäker på vad jag vill. Men förmodligen något med människor, jag gillar ju barn så att jobba som lekledare i Bamseklubben utomlands vore inte fel. Jag har även funderat på psykolog, men det känns så deppigt att ta hand om andras problem, då blir man nog deppad själv, ha ha.

Känns det nervöst att börja i en ny klass?
Clara: Jo, det är klart. Man börjar om från början och bygger upp alla roller, det är spännande och samtidigt nervöst.
Paulina: Jag tycker inte det är så jobbigt. Jag har lätt för att börja prata med nya människor, jag kanske pratar för mycket?
Wilhelm: De första veckorna kommer nog vara lite småjobbiga innan alla finner sina roller, men det går nog över snart.
Clara: Det stela och osäkra brukar släppa ganska snabbt.

Nu går ni från att vara äldst till att bli yngst, hur känns det?
Wilhelm: På vår skola märks det inte för de yngre är så stöddiga, ha ha.
Paulina: Sexorna flyttar på sig när jag kommer, men sjuorna kan dock vara hur stöddiga som helst.
Wilhelm: När vi var yngst i högstadiet så var vi rädda för niorna, nu är det hur stöddiga och kaxiga som helst.
Paulina: De har som yrke att irritera oss.
Clara: Det kommer vara lite konstigt att vara minst igen, men jag har fått känslan att de äldre på gymnasiet kommer vara hjälpsamma och välkomna oss.
Wilhelm: Jag tror man är lite mer mogen i den åldern, det är förmodligen inte lika mycket ”jag är äldst du är yngst”. Jag tror att alla är på samma nivå.
Paulina: Det känns som att när man är 16 år så är man ungefär så mogen som man kommer vara när man är 18 år. Jag tror man umgås trots att man är två år äldre eller yngre.

Vad har ni för tips till de som nu går i åttan och ska välja gymnasium nästa år?
Wilhelm: Gå på många öppet hus.
Paulina: Ha ett öppet sinne.
Wilhelm: Det är lätt att man har en förutfattad mening och när man sedan varit där så ändrar man uppfattning helt.
Clara: Fråga eleverna som går på skolorna vad de tycker om det, de är oftast ärliga i sina svar. De säger oftast bra grejer.
Paulina: Det är helt värdelöst att sitta och kolla i katalogerna.
Wilhelm: Jag håller med, det står bara gott om alla och så kan det ju inte vara.
Paulina: Är man intresserad ska man gå på öppet hus eller kontakta skolan så man kan få en egen guidning. När jag läste på om den skolan jag vill gå på så var jag inte alls sugen att gå där, men när jag sen kom dit så ändrade jag mig helt.
Clara: Man bör ta det på allvar och ta alla möjligheter man får.
Wilhelm: Och man ska inte välja något för att föräldrarna tycker det låter bra utan för att man själv vill det. Gillar man skoltiden och det man läser så är det bra mycket roligare.
Clara: Ja, man måste ha kul.
Paulina: Jag har även lärt mig att göra saker i tid för det är väldigt mycket i nian. Vänta inte tills sista dagen med en inlämning, gör den med en gång.

Skitsamma. Nog med bortförklaringar!
Istället ska jag tipsa om vad jag tror blir sommarens megahit: Rita Ora och låten RIP. Hon är så cool, och låten är så där sprattigt skön att jag utan att ens tänka på det sitter och nickar med i otakt. Taktkänsla är inte min grej, men jag ignorerar det.

Med i videon är även Sverigeaktuelle Tinie Tempah. Han ska spela på Putte i Parken i sommar, det blir nog strålande!

Men In Black 3 som har världspremiär den 23 maj:
Agenterna J (Will Smith) och K (Tommy Lee Jones) är tillbaka i MEN IN BLACK 3! Tillbaka i tiden… J har sett många oförklarliga saker under sina 15 år med Men in Black men inget, inte ens aliens, gör honom så förvirrad som hans föraktfulla, tystlåtna partner. Men när K’s liv och planetens öde står på spel, måste Agent J resa tillbaka i tiden för att ställa allt till rätta. J upptäcker att det finns hemligheter i universum som K aldrig har berättat om, hemligheter som uppdagas när han slår sig ihop med den unge Agent K (Josh Brolin) för att rädda sin partner, agentfirman och framtiden för mänskligheten.

Info om konserten med Pitbull söndagen den 3 juni på Arenan, Fryshuset: http://www.livenation.se/artist/pitbull-tickets

Nu har du chansen att vinna följande:

1-2:a pris – Två konsertbiljetter, två biobiljetter + Pitbulls senaste album ”Planet Pit” (TVÅ VINNARE)
3-5:e pris – Två biobiljetter + Pitbulls senaste album ”Planet Pit” (TRE VINNARE)
6-10:e pris – Pitbulls senaste album ”Planet Pit” (FEM VINNARE)

Svara på frågan nedan och motivera varför just DU är den som ska vinna.

Tävlingen pågår till och med 23 maj. Vinnarna meddelas per mail eller telefon.

Fråga: Vilket år hade den första Men  in Black filmen premiär?

1. 1996

x. 1997

2.1998

Gå in på www.emmagranholm.com så har du chansen att vinna ett ex av Emma Granholms fjärde bok “Sjutton år och skitsnygg”

Lycka till!

Jag fick ett samtal och en intervjuförfrågan på en av världens hetaste artister just nu. Ingenting är hugget i sten, men när jag berättade för Hanna vad som förmodligen komma skall om några veckor så började hon gråta av lycka. Hehe…
Det var en fin nyhet för Chili-redaktionen!

Läget med kommande numret?
Det kommer ju ut om cirka tre veckor och det ser riktigt, riktigt, riktigt bra ut. Nu kommer jag skriva världens klyschigaste kommentar – men det känns som att det här är det bästa numret ever!

Det känns så himla trist att jag inte kan skriva ut allt. Men då får ni åtminstone något att längta efter, för jag veeet att det kommer bli älskat, avgudat och upphöjt till skyarna :-)

Idag är redaktionens sista arbetsdag innan påsklovet. Vi är “tyvärr” bara lediga tills tisdag, men det är åtminstone tre extra lediga dagar förutom helgen.
Grejer som ska göras idag:
* Vi ska ha den traditionella påskäggsjakten. Varje år gömmer redaktionens mamma Charlotte påskägg över hela kontoret, sen får man leta. Det är uppskattat av alla utom sälj-Martin som inte är särskilt bra på att hitta saker…
* Petrus och jag ska åka bil i en timme åt ett annat håll för att göra en sjukt viktig intervju till kommande dokumentartikeln i Chili.
* Tre 15-åringar kommer in efter skolan för att intervjuas av oss.
* Förmodligen kommer vi tvingas att städa upp våra platser innan vi går hem. Visserligen storstädade vi för fyra dagar sen, men vi är bättre på att ordna kaos än att hålla reda på saker och ting…

Som ni ser pratar han i telefon, trots att han åker ribbåt. Skumt va?
Det är inget konstigt för oss som ser honom varje dag, för Jocke är en man som alltid pratar i telefon, alternativt sms:ar eller mejlar med den.
Han har till och med missat vissa biovisningar för att han inte fått ta med telefonen in i salongen under visningen.

Jag har verkligen gjort ett seriöst försök för att få en kommentar av honom, men han bara viftar bort mig med handen och skrattar. Sen springer han så fort hans ben bara kan.Förmodligen till ett ställe där han kan plinka vidare på sin lilla älskling.

OM jag hade fått en kommentar hade han förmodligen bara dementerat missbruket av telefonen.
Men helt ärligt – Jocke har utvecklat någon slags kärlek för iPhonen som enbart går att liknas vid den Gollum har till ringen i Sagan om ringen-filmerna.

I övrigt är han en rätt smooth dude, om än med lite skev verklighetsuppfattning. Han tror nämligen att det bara är en myt att det endast finns 24 timmar på ett dygn.

Vem är du?
– Svårt att svara på. I det stora hela är jag den som kallas chefredaktör på Chili.

Vad gör du?
– Vaknar alldeles för sent på morgonen, har ofta panik i blicken när jag rusar mot jobbet och sedan sitter jag i ett litet hörn på redaktionen tills någon tvingar mig att gå hem. Oftast med hörlurar.

Men vad går dina dagar ut på?
– Just nu lyssnar jag på Mötley Crue.

Svara på frågan, vad SKA du göra?
– Göra tidning. Jag brukar prata i telefon med folk på skivbolagen för att boka intervjuer med artister. Jag mejlar massor. Förbereder intervjuer. Dricker kaffe. Gör intervjuer. Skriver ut intervjuer. Redigerar lite. Driver mina kollegor till lätt vansinne. Och så lyssnar jag på musik.

Det är ju rätt uppenbart att du vill snacka om musik, vad lyssnar du på?
– Tack för att du äntligen ställde frågan! Jag gillar rock. Och så lyssnar jag på väldigt mycket hiphop, men det är helt omedvetet, ingenting jag står för offentligt.

Har du någon favoritartist?
– Mötley Crue. Och Lars Winnerbäck.

Lars Winnerbäck är varken rock eller hiphop…?
– Men skit samma, nästa fråga!

Ok… Kan du berätta något skvaller om dina kollegor?
– Hmm, jag har ju redan avslöjat att Hanna alltid brukar sitta på golvet. Och Petrus kommer konsekvent in klockan 9:30 varje morgon, varför vet ingen, förmodligen inte ens hans själv.

Vad tror du att dina kollegor tycker om dig?
– Ingen aning. Pest eller kolera, haha?! Innerst inne tror jag att de tycker om mig.

Har du någon dröm?
– Att kunna klappa händer och samtidigt hålla takten.

Har du något husdjur?
– En hund som jag lånade ut till farmor och farfar för två år sedan och som de nu inte vill lämna tillbaka. No hard feelings. Dessutom har jag två Nemo-fiskar, en skitful fisk, en skitcool fisk, en sjöstjärna, två putsarräkor, en eremitkräfta (om den inte förökat sig till att vara två?) och ett ton dammråttor.

Hur gammal är du?
– Gammal nog för att behöva byta ut till ett nyare körkort, men jag blir fortfarande misstagen för att vara en gymnasieelev när jag besöker skolor.

Vad stör du dig mest på med ditt jobb?
– Att kontorets flipperspel står på redaktionen och att det låter som ett tredje världskrig när killarna spelar på det.

Vad gillar du mest med ditt jobb?
– Att jag har en egen kaffebryggare på mitt skrivbord (ett skrivbord som dessutom går att höja och sänka, det tycker jag också väldigt mycket om).

Kan du ta fram en bild och kommentera den?
– Jag blev framröstad till Året Medarbetare 2011. Jag hade kört min personliga kampanj i ett halvår och var lika lättad som lycklig när jag korades till vinnare ;-)

I lördags var det dags för The Wave på Fryshuset = jag skulle få välja musik i en timme. Det gick väl efter omständigheterna kanon?! Dessvärre kom jag inte åt mer än halva spellistan, vilket medförde att mina valmöjligheter var minimala.
Party party.
Fryshuset var åtminstone fullpackat och av vad jag förstod var alla besökare mer än nöjda med att de köpt biljetter till kalaset.
Själv drog jag relativt tidigt (tantvarning, I know) och avslutade kvällen med en parmiddag på McDonalds med två veganer.
McDonalds kan för övrigt vara det sämsta stället att ta med icke-kött-ätande människor till. Riktigt illa…

Gårdagen kan jag skita i att redovisa för jag sov och kollade på Trailer Park Boys, nothing more than that.
Och idag är det måndag och jobb!

Jag fick sms av min chef igår: “Möte klockan 8 i morgon“.
Min första tanke var att svara följande: “Jag börjar klockan 9. Dessutom är det måndag, innebär inte det att man kan planera in en försovning på en timme?“.
Det slutade med att jag inte svarade något, men jag kom åtminstone in vid hans tid. Gäsp?!

Jag har precis skickat hem Hanna som är rejält förkyld.
Praktikant-Casper bör sättas i arbete och själv ska jag börja pricka av to-do-listan som är för jävla lång.

Hallå vecka 14! :-)

Igår var vi på en pr-byrå för att plocka ut kläder för kommande modeplåtning, och lika självklart som “amen” i kyrkan satte sig Hanna på golvet och rev ut en hel organiserad korg med kläder.
Hopplös!

Veckan har med andra ord bestått av väldigt lite ordbajseri (om man jämför med genomsnittsveckorna) och istället bestått av en himla massa musiklyssnande. Det måste tydligen vara hyffsat ljud på låtarna, vilket medfört att jag sprängt två par Marshall-lurar samt fått ett konstant pipande i öronen…

Idag har varit en sådan där Jesusdag på redaktionen. Vi fick nämligen ett svinsurt mejl av vår kontorsmamma i morse där hon beskrev vårt rum som något jag absolut inte kan skriva här. Det var alltså dags för vårstädning.
Vi tvingades att slänga fem stora svarta soppåsar + 24 kartonger. För det fick vi en klapp på axeln och förtjusta kommentarer om hur hemtrevligt det ser ut. Vi på redaktionen är däremot hyffsat tjuriga då det känns alldeles för organiserat för vår smak.
Jag tippar på att det tar oss tre dagar att återinföra det organiserade kaoset, åtminstone hoppas jag det. Kreativiteten är ju bortdammad!

Tills dess – mer musik.

Jag kanske ska ge lite skvaller från redaktionen, detta händer just nu:
AD-Petrus spelar Fifa. Det gör han varje lunch.
Reporter-Hanna kollar på reprisen av Sveriges mästerkock tillsammans med layout-Charlotte. De kollar alltid på någon serie.
Praktikant-Casper har precis fått tillbaka sin plats, han delar nämligen stolutrymmet med utrymmet man står på när det spelas flipper (ja, vi har ett flipperspel alá 90-tal inklämt i vårt rum).
Fotograf-Patrick sitter i Sydafrika av alla ställen på denna jord. Tydligen har de inte 100 mb-nät där, Patrick säger att det går snabbare att skicka en brevduva än ett simpelt mejl.
Internet-Giovanni har fullt upp med ettor, nollor, koder och säljare.
Och jag lyssnar på Madonnas nya skiva MDNA och inväntar nöjes-Mats som enligt egen utsago är på något megatufft spelmöte.

Btw: Jag ska tydligen vara dj på The Wave, en vrålstor fest för 14-18 åringar på Fryshuset i Stockholm. Nästa lördag den 31 mars går det av stapeln och jag har inte en aning om vilka låtar jag ska spela. Några förslag?

Ett. Två. Tre.
Låt bloggandet från redaktionens mest stökiga hörn börja!